fredag 29 januari 2016

Dicken´s dotter

Det sitter ett par lite luggslitna och påstrukna män vid bänkarna längs med gångbanan som leder till affären i bostadsområdet där jag bor.
Jag passerar dem och ser väl sådär lagom road och trumpen ut som tonåringar gör i största allmänhet.
En utav dem ropar efter mig
- Hej tjejen! Vad ser du så mallig ut för då? Kom och sätt dig här istället vettja.
En annan i gänget mumlar då genast
- Nej, lägg av för fan Leffan, det är ju Dicken´s dotter!


Och det var jag och är fortfarande fast Dick eller Dicken (min far) dog för 14 år sedan till följd av ett högst ohälsosamt leverne.
Han söp och ibland tog han droger också. Han var helt underbar och helt oduglig på en och samma gång.
Han såg ut som rövarkungen Mattis från Ronja Rövardotter, kallade sig för Bergakungen och tog med min bror och mig ut i de djupa skogarna kring Stegeborg. Där lärde vi oss alla skogens svampar. I en grön eka  i slätbaken lärde han oss att fiska med spö, lägga nät och ro utav bara helvete.
Vidare berättade han att hemligheten bakom att alltid få napp är att alltid ha en såkallad spark-öl i båten. En burköl skall öppnas och placeras mitt framför fötterna i botten på båten. När man sedan får en bjässe på kroken och med ett ryck ställer sig upp så sparkar man självklart ut den eländes ölen i hela båten. Woila!! Spark-öl! Ingen spark-öl inget napp.

Han var full av kärlek till oss barn och trots hans uppenbara brister lärde han oss att njuta av små stunder av lycka, bjöd alltid på kramar och bedyrade att vi var det vackraste han hade.
Det är dessa delar jag väljer att minnas mest och fokusera på. Att det var lika många stunder av fylla, ångest, slagsmål, spyor, knivar, våld och kaos säger sig självt.
Att han var välkänd i vissa kretsar som en farlig jävel, satt på kåken ibland och de andra fylltrattarna hade respekt för honom gjorde att jag gick säker  under benämningen
" Dicken´s dotter".

Att växa upp i missbruk har satt sin prägel på mig. Jag är en person som ibland skrattar för högt, är lätt distanslös i mina uttryck och hellre rappar till Vanilla Ice i badrummet med dottern än att borsta tänderna. Jag har starka aversioner mot all typ av struktur. Jag spottar, snusar, svär och passar liksom inte riktigt in någonstans. Jag är en spegling av hur människorna i min närhet var. Det var Kecke och Lill-Anders, Viljo och Lasse-Löfvet, Gijan och Ljungan och dom skrävlade, rökte, spelade kort, spelade progg så grannarna storknade, drack busgroggar och drattade omkull. Det är den fostran jag fått och det har lett till en typ av utanförskap, den typen som vi från lägre samhällsklasser lätt hamnar i.

Trots mycket sorg har jag nästintill alltid varit nyfiken och levnadsglad. Det har jag till stor del träning och föreningsliv att tacka för. I föreningar och klubbar verkar och jobbar verkliga vardagshjältar. De som ser tattarungarna, som lär ut att träning det är lika för alla och alla är lika värda.
Det är detta jag vill börja bidra med. Att finnas till för och se till alla individer oavsett samhällsklass, att tillhandahålla träning, hälsa och gemenskap på ett sätt som är lättillgängligt.

Vad vill jag då ha sagt med detta egentligen?
Jag vet inte så noga, var nog bara i en lite sentimental sinnesstämning idag.
Men kanske vill jag säga att snälla döm inte Era medmänniskor så hårt. Vi som inte riktigt kan föra oss i alla sammanhang. Vi gör så gott vi kan och har stora hjärtan fulla av skratt och värme. Vi är lika fina och bra som alla andra, bara lite oputsade.

Nu ska jag ta mitt skandinaviska plattarsel och riva av ett par riff på luftgitarren.



Trevlig Helg!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar