lördag 20 februari 2016

Romantikdödaren

Mmmm det är jag det.
Jag är inte mycket för romantik och lull-lull utan föredrar lite mer drag.
Eftersom jag i princip är kroniskt vrålhungrig är en lång utdragen middag bara plågsamt. Sitta och peta i maten, äta små tuggor och konversera i lugn samtalston samtidigt som man ska tindra med ögonen och låtsas vara intresserad av något annat än att angripa födan, usch!
Jag skulle mycket hellre kasta mig med frenesi över köttet, äta det med händerna, slita sönder det med tänderna och sedan slicka fettet av fingrarna. Efter det vräka mig över bordet och sticka tungan i munnen på hanen mittemot.
Men så kan man ju bara inte bete sig, så jag är rätt otacksam att ta med på date. Men å andra sidan är jag rätt billig i drift. Släng upp en grillad kyckling på bordet hemma, låt mig festa loss på den, putta omkull mig och vipps så är parningsritualen fulländad.

Att bo i en kärnfamilj (fru, man, 2 barn) begränsar onekligen tillfällena för lite faderullan i avskildhet. Det blir mestadels lite vardagsjuffsande under täcket klockan sent och det kan ju i och för sig vara trevligt det med trots att det sällan är några världsomvälvande upplevelser.
Anledningen till att jag sitter och funderar på reproduktionsakten är att vi under morgondagen åker på skidsemester hela bunten, 1 vecka. 
Ser mycket fram emot det....men.
Många människor på liten bostadsyta. Endast våningssängar 80-90 cm i bredd och möjligheten till att jag skall bli föremålet för min mans snabba höftrörelser är obefintlig....och sist han gjorde en framstöt så sabbade min ologiska skitjobbiga hjärna det hela. Och Ni vet ju hur det är, blir man utan något för länge är det omöjligt att tänka en enda logisk tanke innan behovet är stillat.

Sist i sängkammaren:
Maken ligger redan i sängen när jag kommer in och kryper ner under täcket.
Han närmar sig mig och ser skäggig och pilsk ut.
Grrrrr tänker jag, sträcker ut armarna mot honom och svingar mig upp i topposition. Väl där börjar en absurd melodi snurra i mitt huvud och ett fniss slipper fram.
Han - vad fnissar du åt
Jag - nej ingenting. Försöker kväva fnisset och kyssa honom på halsen men det bubblar liksom över. Fan fan fan
Han - men kom igen nu, säg
Jag-nej nej det är inget speciellt
Han- jo säg nu, jag kommer inte ge mig förens du säger vad du tänker på
Jag- skrålar för fullt med öppna spjäll JAG ÄR FÖR FET FÖR ETT FUCK, KAN INTE SE NER TILL MARKEN NÅTT MER, FÖR FET FÖR ETT FUCK!!!
Bahahaha!!
Han - SKIT NER DIG FÖR FAN JÄVLA STOLLE!!
Sen slänger han av mig och kravlar likt en mätlarv snabbt över till andra sidan sängen och knycker förnärmat på nacken.

Jahaja. Knäpphjärna jag har då. Varför, varför ska den tänka på gamla låtar av Svullo i en stund som denna? Obegripligt.

Så av förklarliga skäl sitter jag nu här och försöker komma på listiga planer att lyckas lägra min man även på minerad mark.

Önskar Er alla sexuella framgångar och orgasmisk harmoni.

Detta foto är 1 av 4 lite avklädda bilder på mig och hanen som hänger i vårt sovrum. Fotograf: Filip Leo på studiojätteliten
 


Må väl.
På återhörande.







onsdag 17 februari 2016

Min plyschmorsa

När jag var barn satt morsorna i plyschmorgonrock och tjuvrökte Blå Blend under köksfläkten när de kommit hem från jobbet.
Ibland vräkte dom ut sig på en matta framför tv:n och körde gymping ala Susanne Lanefelt. Barnen deltog med stor förtjusning och papporna drack öl och flabbade på balkongen medans vi kniiiipte med våra små skinkor för fulla muggar.

På kvällar och helger sprang ungarna ute på gården i ärvda batikfärgade tröjor och aningens för korta manchesterbrallor och slogs om vem som stod på tur att låna kvarterets enda cykel med bockstyre. När någon kompis fyllde år bjöds det på glass från Big Pack, Blå Monstret dricka och popcorn och det var inte så noga med nånting.
Man drack mjölk rakt ur förpackningen och åt extra saltat Bregott utan macka till. Det fanns lite grus i hallen, handdukarna i badrummet var omaka och var sak hade inte riktigt sin plats utan det varierade från dag till dag. Vi gav blanka fan i feng shui och 5:2 och drack kaffe på bit.
Somrarna spenderades tillsynes bekymmerslöst där man slog upp sitt tält.
Vi hade inte mycket men det var fullt tillräckligt.


Jag 1982
Men på vägen mellan Vrinneviskogen och Ektorp smög sig något beskt in. När barnen gått till sängs och låg och lyssnade till de vuxnas ljud satte sig mammorna med benen uppdragna under sig i soffan och drack vin och konspirerade. Dom var trötta, trötta på männen och på livet.

Min far

En dag tog de plötsligt sitt pick och pack och flyttade.
Dom dumpade männen, bytte ort, började läsa på universitetet, flyttade in i ett modernt kollektiv och blev vänsterpartister och feminister, sa NEJ TILL ALLT och slutade raka muffen.
Det var i slutet på 80-talet, Palme var skjuten och allt jag visste blev något annat.

I min värld var det kvinnorna som bröt upp, de som ville någon vart och som gav sig efter det.
Fribrytningen genomfördes på bekostnad av oss barn.
Mammorna fanns kvar endast som en fysisk skepnad, mentalt frånvarande och otillgängliga i sin framåtanda och papporna drack och drack och drack.
Den känslomässiga neglecten var ett faktum.

Det vita vinet byttes mot rött och konspirationerna med väninnorna blev till akademiska diskussioner med genus i fokus.

Vi ungar hade ett öra i kvinnokampen och ett kvar hos betongarbetarna.

Min farfar och min far

Jag tyckte mammorna pratade rena rama rappakaljan, så skenheligt att babbla om starka kvinnor när de inte tog hand om sina egna ungar liksom. Vilken Bullshit. Jag var arg.

Idag är jag själv vuxen och väl införstådd med hur svårt livet kan vara.
Ibland gör man misstag och val som får oanat stora konsekvenser. Man hanterar inte alltid situationer så bra som man trott sig kunnat eller önskat. Man vill väl men räcker inte till ändå.
Det är livets gilla gång och ur kris kommer utveckling.

Jag har slutat vara förbannad på min plyschmorsa. Det tog förvisso ca 15 år innan jag till fullo begrep och kunde förlåta. Hon gjorde det hon behövde göra, hon gjorde så gott hon förmådde utifrån var hon befann sig. Hon är världens bästa mormor, klok och  överraskande rolig och det vi gick miste om på 80-90 talet tar vi igen nu.

Livet må ha varit lite knaggligt men jag tycker ändå det har varit fantastiskt och är fortfarande. Jag står pall, jag kan älska och förlåta, lämna och gå vidare och ingen kan ta min lycka ifrån mig.


Lycka för mig, två ungar på en morsa på en soffa. I plysch. Inte svårare än så.
 
Jag vet inte vad det är som går mig förbi men jag förstår inte riktigt i vilken riktning världen är på väg.
Vi har allt men mycket vill ha mer, vi bor i fina kåkar och anordnar barnkalas för tusentals kronor och dekorerar tårtor till konstverk bortom fantasins gränser men psykiskt mår vi sämre än någonsin.

Vi är insatta debattörer i globala problem, krig, invandring, utvandring, svält, klimatfrågor osv men tillsynes helt oförmögna att se efter oss själva eller de i vår omedelbara närheten. Vi är engagerade i allt men inte förankrade i oss själva.
Verkar lite bakvänt tycker jag.
Jag är för ung för att vara en bakåtsträvare men för gammal för att förstå min nutid.

Jag återkommer ofta i tanken till det gamla talesättet att "man är sin egen lyckas smed".
Det är det enda sanna för mig.
Ingen annan än du själv (som vuxen) är ansvarig för din egna lycka. Du äger din problematik, du har ansvaret för ditt välmående.

Ge dig av eller gå tillbaka, gör nått nytt, gör mer eller gör mindre, gör hur du vill men gör det och sluta tro eller förvänta dig att någon annan eller samhället bär ansvar för din lycka.

Det är som med allt annat, inte så jävla enkelt men inte särskilt komplicerat heller.

Högst politiskt okorrekt och halvt utvikt





tisdag 9 februari 2016

Naken, blästrad och skitsur

Förutom att det troligen är världens bästa albumtitel är det nog också exakt så min hund känner sig i nuläget.
Vi är just inkomna från en timmes härlig terränglöpning under vilken vi båda skuttade obehindrat mellan stock och sten med fria sinnen och hög svansföring.
När vi sedan lyckliga och tillsynes heltäckta i lera åter äntrade vår bostad förbyttes glädjeruset till ren och skär förtvivlan för min fyrbente vän. Döm till hans förvåning när jag istället för att varsamt frottera honom torr (som jag brukar) istället helt hänsynslöst lyfte ner kräket i handfatet för en heltvätt. Jag ser paniken i hans små ögon när han desperat försöker kravla sig ur zinkgraven genomblöt och med schampo i ögonen. Han börjar snarkhosta, låter som en galen galt och tror förmodligen att döden är nära medan ögonen rullar runt i hålorna.

Mirakulöst nog överlevde han men när dödsdansen slutligen är över vägrar han att se på mig.


                                                    Ultrahunden Pappy 2,6 kg kärlek


Det är absolut en känsla jag kan relatera till och det är mänskligt att ibland falla ner i en mental avgrund. Det viktiga är hur vi hanterar vår vistelse där.
Jag tror inte på förnekelse utan på att erkänna för oss själv hur vi mår och acceptera det. Vi kan välja att stanna kvar och vältra oss i självömkan, bli martyrer och använda det som en ursäkt för att upprätthålla osunda beteenden. Eller så kan vi se det som ett meddelande från vår kropp och vårt sinne att en förändring behöver göras. En förändring i våra relationer, vårt leverne, våra vanor och eller vår inställning till oss själva och omgivningen.

Jag önskar bara så förtvivlat att människor pratade mer med varandra, vågade fråga "hur mår du" och vara redo på svaret "inget vidare".

För ca 3 månader sedan gjorde jag själv en blixtvisit till botten och där stod att finna både självömkan, ångest och förtvivlan.
Jag var fysiskt nedbruten och det kan låta som en löjeväckande typ av bottenläge, men för mig som är en väldigt fysisk person i ständig rörelse var det värsta tänkbara scenario. Min kropp och min fysik är ett viktigt redskap i min livsföring och en trasig kropp påverkar hela min person. Jag fick börja känna inåt för att leta efter det budskap min kropp försökte presentera för mig, typ lugna ner dig lite. Du kommer inte missa något i livet bara för att du låter dig vila ibland.

 Lyckligtvis hade jag också människor runt omkring mig som både vågade fråga hur det stod till med tant egentligen och hantera svaret att jag nog inte var i toppform.
Förutom familj och vänner steg även mina högt aktade kollegor fram och det var jag inte riktigt beredd på.




De hörde av sig, ringde och pratade skit, skickade roliga små meddelande och sade att jag var saknad, och bjöd på leenden och kramar när vi sågs igen efter att jag varit ur tjänst pga tvångsvila i drygt två månader.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket detta hjälpte mig, hur rörd och uppriktigt glad jag blir av deras visade omtanke.

Det har verkligen förstärkt känslan i mig att vi alla måste hjälpas åt här på planeten. Inte nödvändigtvis bara i det stora utan framförallt vi som står framför varandra dag efter dag, eller de i huset bredvid, eller i den kommun vi bor i.
Samtidigt läser jag hur yrkeskollegor i Stockholm möts av vandaliserade bilar när de arbetar, i Malmö där min bror jobbar som brandman möts de av stenkastning under utryckning för att släcka bränder och det gör mig uppriktigt asförbannad.
Dessa vardagshjältar som ilar genom natten till sina medmänniskors undsättning.

Jag skulle gå genom eld och vatten för var och en av Er alla mina kära vänner och kollegor på ambulans och räddningstjänsten i Linköping. Även Ni som inte fastnat på bild. 


                                                  Kärlek och respekt!!

"PS
På fredag vet jag på förhand att jag kommer känna mig just naken, blästrad och skitsur. Då ska jag nämligen på gyn-undersökning och sätta i en ny hormonspiralför att hindra fortsatt avyngling.
Föreställ Er följande scenario:

Barnmorskan - varsågod och klä av dig och hoppa upp i tortyr...jag menar gynstolen
Jag- mummlar osammanhängande med rumpan bar och drar förvivlat i skjortan
Barnmorskan- försök slappna av nu och sjunk lite längre ner med baken
Jag- skelar med ögonen, hyperventilerar och drägglar lite i ena mungipan
Barnmorskan- så nu tar jag fram undersökningsinstrumenten här
Jag- det där är ju en högaffel och en tvingman för fan, släpp ut mig!
Barnmorskan-lilla vän det är ingen fara, det går på ett kick

Jag börjar bryta på finska och klappar mig lätt över fickorna i jakt på niiiifen

 


torsdag 4 februari 2016

Får du hjärnblödning nu igen mamma...

frågar vår 5-åriga dotter där hon ligger uthälld på förskolans tamburgolv tillsynes helt oförmögen att ha på sig alla tilltänkta ytterkläder inför hemgången.
Förskolefröken tittar på mig med stor tveksamhet i blicken medan jag försöker uppbåda all den viljekraft som krävs att genomföra det stora konst-tricket att klä på mitt barn.

(fröken) -hon kan faktiskt klä på sig själv, det gör hon dagligen här.
(jag med adrenalinskakig stämma) -jaha, jamen vad bra då, jättefint, verkligen.

Det var då själva faan-mantrat ekar i mitt huvud där jag står böjd över dottern med spänd överläpp och lätt skelande ögon. Så fort jag fått på stövlarna har hon kastat av mössa och vantar, när mössan åter är på har hon sparkat av ena stöveln och knäppt upp galonisarna och de satans hällorna under galoscherna måste ha uppfunnits av en genuint elaksinnad människa som borde ha arkebuserats innan idén blev verklighet.
Jag känner hur jag döms och bedöms i all min förälderliga oduglighet och det hela slutar med att jag helt sonika tar ungen under ena armen och kläderna under den andra och traskar därifrån med ett glatt "jaha, ses imorrn då!".

Väl hemma klär hon av sig det vi ändå lyckades få på helt utan protester och skuttar sedan glatt upp på sitt rum och börjar pyssla!?

Oklart vem som tog poängen i den striden.


                                     Min  kära bror blev pappa för drygt ett år sedan och har redan
                                     utvecklat den sk hjärnblödningsskelningen.
                              
 
Såhär ser det nog ut för majoriteten av småbarnsföräldrarna världen över skulle jag tro.
Självklart älskar jag mina barn obegripligt mycket och tycker de är fantastiska personer, men de besitter verkligen förmågan att driva mig helt till vansinne.
När jag står sådär och vinglar på vanvettets kant försöker jag tänka att just den här besvärliga personen/situationen är utsänd till mig att öva på, att öva mig i att välja hur jag skall respondera, reagera och agera. Att öva mitt tålamod, min ödmjukhet och respekt på.
Det gäller inte bara barnen utan även andra besvärliga personer jag stöter på via arbetet och i omvärlden.
Tror jag snappade upp det sättet att se på saken via en föreläsning av Kaj Pollak inspelad på VHS.
 

Det funkar oftast (bortsett från när det kommer till påklädning då för jag menar HUR SVÅRT KAN DET VA) och även om jag misslyckas kapitalt ibland så är det bara att försöka igen nästa gång tillfälle ges.

 
 
                                    Vilda illustrerar hur jag ser ut när jag inte riktigt lyckas 
                                     behålla lugnet.
 
 

Överallt i media kan man läsa om svårigheterna att få ihop vardagspusslet och ofta verkar föräldrars träning få stå åt sidan.
Många frågar mig hur jag orkar med att träna dagligen när jobb och familjeliv tar upp så mycket plats...och är det inte lite väl egoistiskt att prioritera träning före allt annat viktigt. Som vad då?
Jag i min tur undrar hur människor orkar med livet utan träning.
Träning i olika former är det som förser mig med energi nog att vara fokuserad och mentalt närvarande i mina relationer.  
 
Min åsikt är att om jag mår bra så tar jag också bättre hand om andra.
 
Att tillgodose sina egna behov behöver inte betyda att man bortser från någon annans.
 
Mycket gör vi också tillsammans.
Vi har tex installerat ett litet hemmagym som används flitigt. Det är inte lyxigare än en stationär cykel, några hantlar och kettelbells som vi konkar in och ut från garderoben i vardagsrummet. Maken och jag kör tabatah-intervaller och dottern gympar glatt bredvid. Alla är tillsammans och har kul samtidigt som våra kroppar får sig en härlig genomkörare.
 
 
 
 
 Om jag inte fick min dagliga dos av rörelse skulle jag helt klart vara ett mentalt vrak och inte alls kapabel att ta mig an vardagens olika uppgifter.
 
Idag stod thaiboxning på schemat och under hela bilfärden dit och hem igen gick Disturbed´s tolkning av låten The sounds of silence på repeat. Vilken jävla låt alltså, jag satt och ryste och ylvrålade så det flimmrade framför ögonen.
 
Slagsmålsträning och musik gör mig kåt, glad och tacksam så nu är det bara te o tvätta fiffin för snart blire åka av.