Min plyschmorsa

När jag var barn satt morsorna i plyschmorgonrock och tjuvrökte Blå Blend under köksfläkten när de kommit hem från jobbet.

Ibland vräkte dom ut sig på en matta framför tv:n och körde gymping ala Susanne Lanefelt. Barnen deltog med stor förtjusning och papporna drack öl och flabbade på balkongen medans vi kniiiipte med våra små skinkor för fulla muggar.

På kvällar och helger sprang ungarna ute på gården i ärvda batikfärgade tröjor och aningens för korta manchesterbrallor och slogs om vem som stod på tur att låna kvarterets enda cykel med bockstyre. När någon kompis fyllde år bjöds det på glass från Big Pack, Blå Monstret dricka och popcorn och det var inte så noga med nånting.
Man drack mjölk rakt ur förpackningen och åt extra saltat Bregott utan macka till. Det fanns lite grus i hallen, handdukarna i badrummet var omaka och var sak hade inte riktigt sin plats utan det varierade från dag till dag. Vi gav blanka fan i feng shui och 5:2 och drack kaffe på bit.
Somrarna spenderades tillsynes bekymmerslöst där man slog upp sitt tält.
Vi hade inte mycket men det var fullt tillräckligt.



Jag 1982

Men på vägen mellan Vrinneviskogen och Ektorp smög sig något beskt in. När barnen gått till sängs och låg och lyssnade till de vuxnas ljud satte sig mammorna med benen uppdragna under sig i soffan och drack vin och konspirerade. Dom var trötta, trötta på männen och på livet.

Min far

En dag tog de plötsligt sitt pick och pack och flyttade.
Dom dumpade männen, bytte ort, började läsa på universitetet, flyttade in i ett modernt kollektiv och blev vänsterpartister och feminister, sa NEJ TILL ALLT och slutade raka muffen.
Det var i slutet på 80-talet, Palme var skjuten och allt jag visste blev något annat.

I min värld var det kvinnorna som bröt upp, de som ville någon vart och som gav sig efter det.
Fribrytningen genomfördes på bekostnad av oss barn.
Mammorna fanns kvar endast som en fysisk skepnad, mentalt frånvarande och otillgängliga i sin framåtanda och papporna drack och drack och drack.
Den känslomässiga neglecten var ett faktum.

Det vita vinet byttes mot rött och konspirationerna med väninnorna blev till akademiska diskussioner med genus i fokus.

Vi ungar hade ett öra i kvinnokampen och ett kvar hos betongarbetarna.

Min farfar och min far

Jag tyckte mammorna pratade rena rama rappakaljan, så skenheligt att babbla om starka kvinnor när de inte tog hand om sina egna ungar liksom. Vilken Bullshit. Jag var arg.

Idag är jag själv vuxen och väl införstådd med hur svårt livet kan vara.
Ibland gör man misstag och val som får oanat stora konsekvenser. Man hanterar inte alltid situationer så bra som man trott sig kunnat eller önskat. Man vill väl men räcker inte till ändå.
Det är livets gilla gång och ur kris kommer utveckling.

Jag har slutat vara förbannad på min plyschmorsa. Det tog förvisso ca 15 år innan jag till fullo begrep och kunde förlåta. Hon gjorde det hon behövde göra, hon gjorde så gott hon förmådde utifrån var hon befann sig. Hon är världens bästa mormor, klok och  överraskande rolig och det vi gick miste om på 80-90 talet tar vi igen nu.

Livet må ha varit lite knaggligt men jag tycker ändå det har varit fantastiskt och är fortfarande. Jag står pall, jag kan älska och förlåta, lämna och gå vidare och ingen kan ta min lycka ifrån mig.



Lycka för mig, två ungar på en morsa på en soffa. I plysch. Inte svårare än så.
 

Jag vet inte vad det är som går mig förbi men jag förstår inte riktigt i vilken riktning världen är på väg.
Vi har allt men mycket vill ha mer, vi bor i fina kåkar och anordnar barnkalas för tusentals kronor och dekorerar tårtor till konstverk bortom fantasins gränser men psykiskt mår vi sämre än någonsin.

Vi är insatta debattörer i globala problem, krig, invandring, utvandring, svält, klimatfrågor osv men tillsynes helt oförmögna att se efter oss själva eller de i vår omedelbara närheten. Vi är engagerade i allt men inte förankrade i oss själva.
Verkar lite bakvänt tycker jag.
Jag är för ung för att vara en bakåtsträvare men för gammal för att förstå min nutid.

Jag återkommer ofta i tanken till det gamla talesättet att "man är sin egen lyckas smed".
Det är det enda sanna för mig.
Ingen annan än du själv (som vuxen) är ansvarig för din egna lycka. Du äger din problematik, du har ansvaret för ditt välmående.

Ge dig av eller gå tillbaka, gör nått nytt, gör mer eller gör mindre, gör hur du vill men gör det och sluta tro eller förvänta dig att någon annan eller samhället bär ansvar för din lycka.

Det är som med allt annat, inte så jävla enkelt men inte särskilt komplicerat heller.


Högst politiskt okorrekt och halvt utvikt