måndag 28 mars 2016

Det har hänt att jag har bett till Gud

Det är morgon och jag har inte kommit iväg till skolan ännu. Det tar emot på något sätt och jag vill bara vara ifred.
De senaste veckorna har varit stökiga, du och han har bråkat oavbrutet och igår satt du på golvet i hallen och grät. Han stod som en hök över dig och domderade och jag vågade inte gå emellan för senast något gick emot hans vilja sparkade han sönder de båda barnsäkra grindarna som satt i trappan. Efter det kunde jag inte sova och jag lade fram kökskniven jag har på rummet på nattduksbordet ifall att det skulle gå helt åt helvete. Sen ligger jag och lyssnar på mörkret.
Det är bara du, jag och han kvar hemma när jag släntrar nerför trappan och ser dig jäkta runt mellan rummen samtidigt som du förmanar mig att rappa på lite.
Du är stressad och jag har fått nog så istället för att förklara mig så provocerar jag. Känner hur vreden liksom dallrar i mellangärdet och gör det svårt att prata, den sitter som en kramp i halsen.
Du - Varför är du inte iordninggjord?
Jag - Jag orkar inte gå till skolan idag, jag mår inte bra.
Du - Vaddå orkar inte. Se till att komma iväg nu, att stanna hemma är helt uteslutet.
Jag - Nej. Jag tänker fan i mig inte gå någonstans idag.
Du - Vad är det du står du och säger
Jag - JAG. TÄNKER. INTE. GÅ. NÅGONSTANS. Du fattar ingenting och har aldrig brytt dig om mig förut så varför börja nu...... säger jag och ser hur någonting skiftar hos dig, du liksom vinglar till lite.

Jag står i dörröppningen till köket när du slår mig hårt över ansiktet. Jag blir mer överraskad än rädd. Du gastar så saliven skvätter men jag hör ingenting, du är förlorad i dig själv, dina misslyckanden och din frustration och din tungspets sticker ut mellan dina läppar när du slår.
Jag känner blodsmak i munnen och tänker att nu jävlar. Istället för att fly så kliver jag förbi dig in i köket och ställer mig på andra sidan köksbordet. Jag spottar ut en stor blodblandad loska på bordet och hoppas att nu måste du väl ändå se vad som håller på att hända här?
.... men du bara skriker att
- NU TORKAR DU UPP DET DÄR och slänger fram en trasa på bordet.
- Du är ju dum i huvudet din jävla kossa viskar jag medans det susar i öronen och jag torkar upp blodloskan med nederdelen av min tröja och går mot dörröppningen i köket.
Du tar tag i min arm och väser - Vad fan sade du...  jag sliter mig loss, tar sats och springer mot trappan upp mot övervåningen.
Du kutar efter och drar mig i tröjan bakifrån så att jag faller framåt i trappan.
Styvfarsan har vaknat till, han måste ha betraktat oss på avstånd men ställer sig nu bredvid trappräcket och jagar på dig.
- GE HENNE VAD HON FÖRTJÄNAR BARA!
Du bankar mig i ryggen med knytnävarna och jag kravlar mig upp för trappen, rusar in på mitt rum och låser dörren och väntar. Men ingenting händer. Jag hör hur ni stökar runt därnere en stund innan ni ger er av och låser dörren. Och där jag står, 14 år och med örat tryckt mot insidan av min rumsdörr så inser jag att jag just blev föräldralös. 
Jag tvättar ansiktet, tar på lite puder och går iväg till skolan som om ingenting hänt.
Istället för att bli förtvivlad eller ledsen så stänger jag av.

Kort därpå tar din och styvfarsans relation slut och vi blir lämnade kvar att sköta oss själva. Du mår fortsatt dåligt men ändå något bättre. Jag förmår inte känna någonting på flera år och det har hänt att jag har bett till Gud att ge mig kraft att orka leva.

 (Kanske tror någon därute att barn gott kan ta en hurring då och då om de inte sköter sig men det har jag svårt att tro. Det är ju inte själva snytingen som skadar utan det faktum att den som slår är den som egentligen är avsedd att beskydda)
En ängel i rummet

Varför väljer jag att skriva om något som är så utelämnande som denna händelse. Det är ju en sak att skriva om en person som gått bort men att berätta om dom som fortfarande finns i livet är väl ändå väl magstarkt?
Kanske är det så, men jag gör det inte för att såra någon annan utan för att det är en del i läkningen av mig själv.
Idag lever jag ett helt fantastiskt bra liv och har en fin kontakt med alla i min familj. Jag vill verkligen att folk ska få veta att även om det är tufft och går åt pipsvängen lite här och där mellan människorna inom familjen så går det att ta sig igenom det. För kan man se och acceptera sanningen som den är så kan man också läka och förlåta. Och viktigt att ha i åtanke är att vi alla kan drivas till handlingar vi aldrig trott oss kapabla till om vi är under tillräckligt hög press, om vi är under ytan och jag vill inte sitta på högre hästar än att jag kan komma ihåg att ingen går säker, inte heller jag.

Min avsikt med min öppenhet är inte att fiska efter medlidande utan att nå ut till människor som lever i missbruk, medberoende, dysfunktionella familjer eller destruktiva relationer och kanske kunna införliva lite hopp om att livet går att ändra till det bättre. Eller kanske hjälpa till att sätta ord på känslor och nå ut till någon som kämpar och få denne att inte känna sig så ensam. Att få människor som lever på gränsen att stanna upp och tänka efter och att öka förståelsen för varandra oss människor emellan. Så vi vågar börja prata och inte bita ihop så förbannat bra hela tiden.

Bara den lilla avsikten.
Så dela gärna vidare mina inlägg så jag når ut lite längre, till någon där borta.

Nu ska jag lyssna på Eva Dahlgrens gamla låt "Ängeln i rummet" för den är härligt och även om jag inte är troende så har jag en ängel i varje rum av mitt hus, för det känns bättre än en kökskniv.

God natt!





söndag 20 mars 2016

Du är fortfarande vaken när jag kommer springandes genom åkern

Jag har just fyllt 13 år. Det är midnatt och sommar och daggen har lagt sig i det höga gräset längs stigen. Pappa Dicken och jag har varit på fest nere vid båtbryggan på landet och är på väg hem. Det är en promenad på ca 2 kilometer mellan festen och vår sommarstuga. Stigen har övergått till en dikeskant vid sidan av en åker. Stugan skymtas uppe på krönet och jag längtar efter att få sjunka ner i tältsängen i den lilla skrubben bakom köket där lillebrorsan ligger och snusar.
Farsan vinglar, rapar och svär men jag är för trött för att orka behålla fokus på honom och han hamnar på efterkälken.
Jag unnar mig att fantisera om att dansa med killen jag gillar på discot nästa vecka när jag hör hur han faller.
- Pappa hur gick det?
- ...
- Pappa! PAPPA. Res på dig!
Jag sliter och drar i Dicken men han kravlar runt på backen och fäktar med armarna utan att svara.
-Snälla, snälla pappa, stå upp! bedjar jag medan paniken bankar i bröstet. Men han har slocknat och ligger stilla kvar på rygg mitt i fältet.

Det lyser i fönstret på verandan och jag ser att du fortfarande är vaken när jag kommer springandes genom åkern.
Du ställer upp dörren just när jag tar språnget upp från stenplattorna mot huset.
-Det gick inte farmor, jag fick inte upp honom, han ligger kvar på åkern.
-Lilla vän. Lilla kära hjärtanes du. Låt honom ligga.

Det var i den stunden, när jag hörde din uppgivenhet, som jag förstod att Dicken inte bara var min pappa utan också ditt barn.

Nästa morgon gick du upp tidigt och gjorde varm choklad. Farsan låg och snarkade i soffan i vardagsrummet.
Vi gick upp och ut och började styra med det som skulle styras med.
Jag kan fortfarande se dig framför mig där du sitter på bergsknallen i bikini-top och utsvängda gröna byxor. Solen lyser i ditt kritvita hår och du lagar fiskenät med flinka fingrar.

Och där var vi, parallellt, bredvid och runt omkring vår älskade Dicken.


Pappa och farmor
När stugan var igenbommad för säsongen åkte vi hem till dig på lördagsmiddag. Din lägenhet var en tidsfrist. Inget ont kunde hända där, ingen fylla var tillåten och den regeln bröts aldrig.
Det luktade dillkött och bullar när vi klev in genom dörren. Farsan grälade vänligt på dig att potatisen var överkokt för att sedan ta dig i sin famn och viska "tack för maten lilla mamma". Vi bänkade oss framför TV´n med varsin speltalong och kollade på travet och när storvinsten kom skulle vi minsann resa till fjärran länder.
Jag drömmer mig fortfarande tillbaka till dessa härliga dagar och bär med mig känslan av att vara på en varm och trygg plats.

Jag saknar dig kära farmor Astrid.
Jag sa aldrig till dig hur mycket du betydde för mig och för det är jag så oerhört ledsen. Men vi var inte så mycket för att prata någon av oss då och jag hoppas att du visste det ändå, hur oändligt tacksam jag var över att få ha dig nära mig.

Jag tänker att det är konstigt egentligen. Att vi människor som nästan inte gör annat än kommunicerar dygnet runt på olika sätt ändå inte lyckas få ur oss det som verkligen betyder något. Att vi inte pratar om det som verkligen behöver pratas om, med och om dem vi verkligen bryr oss om.

En lärdom jag ådragit mig är att livet är på tok fört kort och vanskligt för att man ska hinna hålla käften om viktiga saker. Måhända är jag lite överkommunikativ ibland, eller okej rätt ofta, men jag vill inte låta känslor förbli osagda. Jag är heller inte rädd för vad folk kan ha att säga, det är endast det osagda som skrämmer mig.

Livet när det är som allra bäst, i hallonsnåren

Med det sagt. Våga välj kärlek över rädsla. Kommunicera mera och ring upp en fin gammal farmor, farfar, mormor eller morfar, och det med basta!


onsdag 16 mars 2016

Det har smugit sig in en katt bland hermelinerna

 Tattar-Lisa har flyttat in i finkvarteret. De vita villorna ligger på behörigt avstånd från varandra. Vi har så pass stora tomter att den som inte vill slipper morsa på grannen över staketet. Utanför garagen står två bilar modell nyare med blänkande fälgar och kvartersbefolkningen består mestadels av akademiker och egna företagare. Ingen sticker direkt ut från mängden och inget iögonfallande verkar hända.
Det mest dramatiska jag upplevt på min gata är bevittnandet av grannens robotgräsklippares upprepade suicidförsök. Jag vet inte om det är av ren tristess den spårar ur men titt som tätt ser jag den komma åkandes över kanten på deras 1,5 m höga mur för att landa upp och ner och sedan håglöst ligga kvar där. Nästan som i protest mot all stillhet.
Många motionerar och kommer powerwalkandes runt husknuten.
Jag ful-lyfter skrot i garaget och kärring-rappar till gamla låtar av 2Pac. Som avslutning river jag av några slagserier på boxningssäcken som hänger i mittbalken och känner mig som en katt bland hermelinerna.
Alla fruar ser tjusiga och petita ut. Jag ser ut som Shrek.

På tal om träning och att lyfta skrot så har jag har tagit mig an min första PT-kund. Helt oofficiellt.
Hon heter Anna och är en förtjusande kvinna som vill komma i lite bättre fysisk form till sommaren.
Jag vill förändras från Shrek till åtminstone prinsessan Fiona och har lovat att få henne i form till sommaren om hon ger mig tipps kring mode och skönhet. På kvällarna driver hon nämligen skönhetssalongen och bloggen www.colourfulbeautiful.se. och är både diplomerad fransstylist och makeupartist samt självlärd fashionista.
Hon har som så många andra svårt att få loss tid till träning mellan arbete och familj.
Det ska det bli ändring på nu.

Hon har en bra grundfysik men har på senare år lagt sig till med en liten muffinmage. För ca 2 veckor sedan fick hon nog och började lägga om sin kost lite samtidigt som hon dammade av sin gamla crosstrainer. Hon kände sig på gång men hungrig.


Vi har setts 2 ggr nu och påbörjat ett program som går ut på följande grundprinciper:

1. Du skall icke gå hungrig
2. Du skall bygga en grundstyrka
3. Du skall träna 3 ggr/vecka och övriga dagar röra dig minst 30 minuter/dag (gärna utomhus)
4. Du skall icke stirra på vågen
5. Du skall icke ha tråkigt och utesluta allt av livets goda

Lätt va.
Hon har fått ett träningsprogram som tar ca 45 minuter att genomföra. Det innehåller både pulshöjande övningar som involverar hela kroppen och några mer renodlade styrkeövningar.
Tanken är att programmet skall kunna göras i hemmets trygga vrå på en liten yta, till och med  framför TV´n.
Jag har kört passet med henne 2 gånger nu så hon skall känna sig trygg med övningarna och att hon klarar av dem.
Det gör hon, hon är grym.

När hon kört efter detta upplägg i 4 veckor kommer jag göra nya program och höja nivån så hon får mer av en utmaning. Det viktiga är att inte köra för hårt direkt. Att gå från noll träning till en hel del måste göras med viss försiktighet. En grundstyrka måste byggas upp innan vi trimmar upp tempot.
Sen kikade vi över kosten också.
Anna gör som många kvinnor, äter för lite. Att gå hungrig är inget alternativ så jag har gett henne lite tipps kring hur hon kan tänka. Sist men inte minst har vi inspekterat hennes kropp och vilken förändring hon vill uppnå. Anna hade en siffra i kilon som hon funderade på att uppnå eller rättare sagt gå ner till. Jag gillar inte siffror och kilon.
Anna och jag är lika långa och väger lika mycket men ser olika ut i kroppen. Genom att mäta måtten runt armar och mage istället för att stirra sig blind på kilona på vågen får vi sundare referenspunkter att förhålla oss till.
På så vis följer vi den kroppsliga förvandlingen utan att få negativa känslor kring vår vikt. Hoopas jag i alla fall.
Viktigast av allt är att Anna genom en livsstilsförändring förhoppningsvis kommer att känna sig piggare, starkare och ha lust till nya aktiviteter som innebär rörelse.

Jag tycker det är skitkul och spännande att få följa henne framöver.

Vi avslutade vår överenskommelse med ett glas bubbel, för det ville vi ha.

 

Nu ska jag iväg och träna thaiboxning, sen ska jag instruera thaiboxning, sen ska jag duscha, äta och kolla gamla matcher av UFC.
Boooyaaa!

Önskar alla en skön kväll i rörelse.








fredag 11 mars 2016

Men tänk om han dör då...

om jag inte kommer?
Han har ju sagt att han inte har något annat att leva för än oss barn, hans vackra dotter, hans son, hans favoriter, hans ljus i livet.

Det börjar dra ihop sig till helg på den veckan jag ska ta tåget till pappa Dick och jag är så jävla trött. Jag är 12 år. Veckorna hos mamma och hennes nya man består av skolgång och att vara till lags, att inte sätta sig upp, att vara ordentlig, att lära sig hålla käften när de vuxna pratar, att inte ta plats, och att träna... för att bli bäst.
Vi gör oss löjliga över feta och odugliga människor och ont ska med ont fördrivas.

Jag skulle helst av allt bara ligga i sängen och inte göra någonting, vila, inte åka till farsan, skolka från livet lite. Men så snart tanken är tänkt kommer ångesten. Men tänk om han dör då, om jag inte kommer. Jag MÅSTE åka, jag måste kolla så han klarar sig, så brorsan klarar sig, så han inte super ihjäl sig, så han inte är olycklig och gråter igen, så han inte slutar andas på natten. Och förresten kan jag inte vara kvar här ändå, det är mammas och styvfarsans barnfria helg, bortsett från min nyfödda lillasyster såklart. Då skeppas de övriga 5 ungarna ut till andra vårdnadshavare och att försöka nästla sig kvar hemma är inte populärt så det är liksom ingen ide att försöka ens.
Det som tar musten ur mig är ovissheten, att aldrig veta hur helgen kommer att bli. Vissa helger är helt underbara bortsett från den sedvanliga kvällsfyllan.
Vi kanske åker till farmors sommarstuga i Stegeborg. Där slänger vi av oss kläderna och plockar upp alla tallkottar från gräsmattan . Vi lägger dem i den stora skottkärran och får 5-öre kotten. Sen tar vi båten över till den lilla kiosken som ligger vid färjan och köper snask och serietidningar för vår nyvunna rikedom.
Andra helger är Dicken i sämre skick. Det ser man så fort han plockar upp oss på stationen,  det är något med blicken som inte stämmer. Munnen ler men ögonen tittar liksom förbi snarare än på en. Han tar oss i famnen och pussar oss på hjässan, både brorsan och jag ryms inom hans stora labbar. Han luktar brännvin och John Silver utan filter. Det är som en tyst överenskommelse, nu hänger vi i här, vi klarar oss igenom vad som komma skall.

Vi bor i ett radhus i ett nybyggt område. På ytan ser allt ut som vanligt.
Det är fest hos fyllekärringen på gården rätt över, hon och farsan har ihop det ibland. Utöver de två är det lite lösryckt folk från kvarteret där. Ungarna är med och håller koll efter bästa förmåga. Hennes lilla 4-åring tultar runt i solkig pyjamas och svarta tänder, hon är spinkig, gnällig och kan inte prata rent. Jag känner illamåendet som ett dovt muller i magen.
När det blir för stökigt tar vi lite äldre barn upp de mindre ungarna på övervåningen i radhuslägenheten och bäddar ner dem där det går, det är inte så noga. Sen ligger vi och bara finns tills det hörs att det ballar ur där nere.
Fyllekärringen är full och tjatig, hon klänger på farsan och beskyller honom för allt och inget. Den korta kjolen sitter på sned, hennes mun och tänder är röda av vin. Soffbordet är fullt av burkar, glas och kladdiga avtryck efter läskgroggar. Farsan är stor och uppblåst, slår ut med armarna och fäktar och svär och försöker få tyst på det eviga tjattrandet.
 - OM DU INTE HÅLLER KÄFTEN NU SLÅR JAG IN PANNBENET PÅ DIG!

Kärringen ylar, farsan rasar, vi medlar.
Tillslut får vi fyllekärringen att gå och lägga sig och farsan att gå hem.
På natten ligger jag och lyssnar på hans andetag. Han slutar andas längre stunder varje natt, ofta. Många gånger hinner jag hasta upp ur sängen för att peta och skaka på honom så andningen kommer igång igen men precis då hackar han igång av sig själv.
När morgonen kommer är jag yr i huvudet och känner mig svag och orolig.
Dicken rusar upp och spyr i diskhon i köket.
Brorsan och jag pratar inte om något av detta.

Vi tar tåget tillbaka till familj nummer två. Där smälter vi in så gott det går, håller låg profil, gnisslar tänder på natten och går upp när styvfarsan kommer in och klappar högt och klämkäckt i händerna på morgonen. Vi går till skolan, vi kommer hem igen, vi fortsätter att vara till lags, att inte sätta oss upp, att vara ordentliga, vi håller käften när de vuxna pratar, vi tar inte plats, och vi tränar... för att bli bäst.
Och jag längtar efter att bli vuxen, så jag kan flytta och få vila från alla vuxna.


 Mina tankar går till alla barn vars huvuden vilar på bänklocket i bänkraderna i skolan, de som verkar lite trötta och disträa. De som har annat att oroa sig för än vilken huvudstaden i Iran är, de som inte verkar bry sig om krigen på andra sidan Atlanten.

Och aldrig ska jag gå förbi en trött, solkig liten unge eller vända huvudet åt andra hållet.
Kan jag hjälpa en endaste människa på något vis så ska jag  göra mitt allra bästa.
Jag deltar kanske inte så aktivt i helheten och mänskligheten och i allt världens elände. Men vet Ni vad. Må så vara, jag ser i alla fall de som är mitt framför näsan på mig.



Nu ska jag grina en liten stund för det är skönt att släppa ut lite i taget av sorgen jag som barn bar på.
Sen ska jag, mannen och våra ungar åka och klättra.



Med detta önskar jag Er alla en trevlig helg fulla av värme och skratt.

tisdag 8 mars 2016

Ska du verkligen gå ut sådär?

frågar maken från soffan med illa dold förskräckelse i rösten.
- Ja, vaddårå?
- Ehh det ser som att du kanske kommer frysa lite, det är ju ganska kyligt ute.
- Det e lugnt. Jag kör en kvart i rask takt bara. Eller du kanske hellre går ut själv?
- Nej, visst, du bestämmer själv.

Den högperceptiva sonen som suttit på övervåningen verkar ha snappat upp att någonting inte riktigt stämmer där nere och har tassat halvvägs ner i trappan.
- MAMMA SKA DU VERKLIGEN GÅ UT SÅDÄR!! Ropar han paniskt.
- Jamen det var väl själva fan vad ni ska lägga er i hur jag är påklädd nu då!
- Amen det bor ju liksom folk här, tänk om nån ser dig. Jäkla skämstant asså!
- Äh ni kan gå och kamma er båda två, pubespojkar!
- Du är ju heeelt hopplös!

Skulle det vara så banbrytande undrar jag....att man rastar hunden kvarteret runt iklädd morgonrock, pälsstövlar och toppluva. VA?
Om det är det värsta man kan tänka sig att ens mamma utsätter en för har man nog levt ett tämligen bekymmersfritt liv tänker jag.

Vem bryr sig liksom?

Men det ska erkännas att det här med känsla för moderiktiga kläder och stilsäkerhet är något jag saknar. Jag lyckas inte klä mig helt åldersadekvat, eller helt adekvat överhuvudtaget uppenbarligen.
Det är inte helt enkelt att klä sig "rätt" när den biologiska varelsen är en snart 40-årig kvinna vars fysiska form är bättre än vilken 20-årings som helst och som befinner sig i en mental ålder kring 27-år, med vissa exhibitionistiska personlighetsdrag ovanpå det.

Att klä upp sig till finare tillställningar är inga problem, på med en klänning inhandlad i en lite dyrare butik, toppa med ett par klackskor och saken är biff.
Klä på sig till träning, inga problem, ta mycket färg och funktion och man är helt "inne", ta på dig gamla slitna kläder och man är fortfarande "helt inne".
På jobbet har jag av arbetsgivaren praktiskt utvald arbetsmundering.
Konsten är alla tillfällen däremellan. Till en afterwork, på föräldramötet eller för en fika på stan.

Modemagasinen jag läser hos frisören säger chinos och blus och kvinnorna på bilderna ser härligt avslappnade och chica ut där de står lutade på ena benet med händerna i byxfickorna med en 5000 kr handväska slängd över ena axeln.
Men så fort jag får på mig en blus känner jag mig som någon ur ensemblen i den gamla TV-showen Panter Tanter, börjar genast skruva på mig i provhytten och får stressmjäll.
När jag väljer själv slutar det oftast med att jag är uppklädd till något som mest liknar ett baltiskt luder, och det är ju liksom inte helt okej när man har uppnått min högaktningsvärda ålder.

Varför ser jag ut som en glädjeflicka varje gång jag försöker klä på mig till ett event utanför huset?

Delvis beror det på att inga kvinnokläder verkar vara tillverkade att passa min kroppstyp. En atletisk kroppsform som har bredare axlar än min mans fast han är 15 cm längre och 20 kg tyngre. På den överkroppen sitter även ett par biceps som mäter 35-37 cm i omkrets och ett par inte helt oansenliga rattar. Midjan är smal och höfterna är betydligt mindre än axelbredden. Vore det inte för brösten skulle jag kunna passera som Justin Bieber.



Detta gör att alla plagg stora nog att klämma in mina axlar och armar i hänger som tält kring mage, höfter och stuss. Med andra ord faller de flesta blusar, skjortor och normala toppar bort. Kvar blir plagg i spandex. Toppar som är tänjbara till tusen och klänningar som är av typen one size fits all och white-trash stämpeln är befäst.
Jag har vid tillfälle inhandlat några gulliga sommarklänningar med smala axelband och blommigt tyg men i ärlighetens namn ser jag mest ut som en transa.
Det är något med svullna fullt synliga blå blodådror och blommigt tyll som rimmar riktigt illa.
En annan anledning är att jag helt enkelt inte känner mig bekväm i kläder som är för mesiga utan jag vill ha en stil med lite mer umpff, men saknar förmågan att själv knåpa ihop det.

För att råda bot på dilemmat har jag bett om hjälp av en riktig fashionista som bor bara några gator bort. Hon ser alltid så fräsig ut och har till och med mode, skönhet och styling som jobb, perfekt. Kan tänka mig att det kliar i fingrarna på henne att få sätta klorna i ett riktigt svårt fall.
I utbyte ska jag ge henne tipps och råd om träning och kost för att komma i lite bättre form. Ett utbyte av tjänster när det är som bäst.

Att erkänna att man saknar kunskap, erfarenhet eller finess inom olika områden och därför ber andra mer utrustade personer om hjälp är något jag måste bli bättre på att praktisera. Utanför arbetet (där det är både nödvändigt, utvecklande och livsviktigt att be om assistans) har jag sällan bett om hjälp trots att jag inte är en särskilt prestigefull person. Tror det bottnar i att jag inte velat vara till besvär för någon. Men om jag går till mig själv har jag aldrig uppfattat en medmänniska som bett mig om hjälp i något ärende som besvärande. Tvärtom blir jag väldigt ivrig att hjälpa om jag kan, oavsett vad det gäller, och så reagerar nog det flesta.

Så nu ser jag fram emot en makeover inom en snar framtid.....och jag har loooovat att inte skämma ut resten av familjen med mina kreativa klädval runt kvarteret framöver.

80-talet, det var tider det

 
Hmm, nu ska jag stressrensa garderoben från de värsta klenoderna. Risken finns annars att Anna Ewers på www.colourfulbeautiful.se får slaganfall när hon kikar in där.


tisdag 1 mars 2016

Med öppen gylf genom småland

Det skulle vara titeln på min pappas debutalbum sade han där han stod mitt på vardagsrumsgolvet och lirade luftgitarr på gubbspinkiga ben iklädd gamla y-front kalsonger som hängde och fladdrade över det tragiska skandinaviska plattarslet.
Lyckligt ovetandes om att titeln redan var uppfunnen skrattade brorsan och jag så vi kiknade åt föreställningen av pappa Dicken på skivomslaget där han låg förföriskt på en gräsmatta med sitt stora lejonhår i slitna jeans med öppen gylf och en akustisk gitarr över bringan och inget kändes omöjligt för sjunga det kunde han fan i mig göra och det gjorde han ofta.
Det var aldrig något tal om att man gjorde bäst i att skaffa sig ett vanligt kneg eller att man inte kunde göra vad som än föll en i smaken.

Det spelades alltid musik hemma hos farsan, oupphörligen och i en salig blandning. Han var en sann eklektiker och ur högtalarna dånade allt ifrån hederlig rock som Deep Purple, Gasoline, Def Leppard och Iron Maiden till Pavarotti, Jussi Björling och skramlig Peps Person progg . Volymen var hög eller högre som sig bör.
På kvällarna brukade vi kura upp oss i den svarta skinnsoffan allihop.  Farsan låg halvfull på sidan med en unge bakom ryggen och en knävecken. Vi kollade på boxning, stryktipset och amerikans wrestling och grogglaset stod aldrig tomt på glasbordet framför. Ibland var det frågesport och farsan kunde trots imponerande berusning svaren på i princip alla frågor, under alla program vi någonsin såg. Vi satt förundrade och stolta medans han kungjorde att han minsann var ett  oupptäckt geni och schlappsvansarna på tv var imbecilla idioter.

På helgen tog vi ett par repor med raggarbilen, en gräddfärgad Plymouth Barracuda (-67:a tror jag). Den hade röd skinnklädsel och ett himmelsfönster där bak men inga bilbälten. Det gick att fälla ner baksätet så fönstret och sätet blev till en magisk dubbelsäng. I den låg jag och beskådade en stjärnklar himmel under en raggarfestival i Norge medans fetlagda män med flottigt hår och skinnväst söp och beundrade varandras bilar utanför.
Jag låg och funderade över hur underligt livet var egentligen.
Jag var för ung eller för feg för att ha någon djupare dialog med min far kring hans leverne och drömmar men tillräckligt gammal för att förstå att han hade en stor begåvning som inte förvaltades. Jag upplevde det tidigt som att han var en man med många talanger men med ett sinnelag som inte gick att tygla.

Vad jag tagit med mig av den lite oortodoxa uppväxten är att inte ta mig själv, andra eller livet på så stort allvar hela tiden.
Jorden går inte under om man tar ut mjölkpaketet från en hylla ur kylskåpet och ställer tillbaka det på en annan och ibland bara måste man stanna upp och skråla på tondövas vis till en medryckande melodi eller ge en person en komplimang om dennes utomordentligt tjusiga klädsel eller tattuering eller vad det nu kan vara.
I dagens notoriskt noggranna och lätt skitnödiga samhälle vill jag verkligen försöka förmedla till mina barn att de ska våga ta ut svängarna lite, inte fastna i de mönster och tvång som är skapade av trygghetsnarkomanerna och de ångestdrivna lättkränkta karriäristerna , eller de imbecilla idioternas heller för den delen.
 
Men även om jag är lätt till sinnes är det något jag ibland saknar och suktar efter.
Jag saknar att ha en talang, jag skulle vilja leva lite mer utanför normen, jag skulle vilja vara en konstnär eller artist men kan varken måla eller sjunga.
Jag är bra på mycket men inte bäst på nått och det ligger en vag känsla och gror i mig att allt inte är uppnått ännu, att det måste finnas en nivå till på något vis. Något som jag inte upptäckt ännu, som finns precis utom räckhåll.
Förvisso tror jag inte att enbart en viss talang för något tar en människa hela vägen till Nirvana men det kanske underlättar att upptäcka att man har en fallenhet för något specifikt.
Jag är nog ganska lik min far på det sättet. Jag har en spretig energi som jag inte förvaltat utan låtit den fladdra hit och dit utan mål. Fast utan allt för mycket självdestruktiva inslag.
Men än finns tid att utforska mig själv och världen och jag väntar med spänning på vad framtiden kan komma att innehålla.


Theo i någon typ av luftburet trick

Min son på snart 14-år säger att han vill bli skateboardproffs. Det är ju en toppenidé. Resa världen runt och åka skateboard. Tjäna pengar på sin passion.
Hur många kan säga att de gör det? Och han är duktig och sliter många timmar i veckan med åkandet.
Han är också en hejare på att sjunga och drömmer stundtals om att bli artist men ser för mycket hinder i utvecklingen av den talangen. Han vägrar nämligen att gå med i en kör. Det är tydligen detsamma som att begå social självstympning att sjunga i kör som tonårsgrabb. Han skulle hellre hugga sig själv i benet än att riskera att bli sedd i ett körsammanhang. Jag har försökt locka honom med att massa söta tjejer går i kören men han tycker inte han har tid med nån tjej. Han vill ju ha tid till sina intressen och hänga med kompisar. Jag behöver väl knappast tillägga att puberteten inte slagit till riktigt än.

Men hur fasen gör man för att uppmuntra honom till att satsa på någon av sina talanger och samtidigt tillse att han inte helt tappar verklighetsförankringen. Se till att tid finns att utöva sin passion men se till att han går ut gymnasiet med betyg som möjliggör vidare studier i händelse av att....?

Jag vill ju inte bli en nejsägare, det är den värsta typen av människa jag vet. Jag måste sluta noja, ska skärpa mig och helt enkelt se till att han testar på så mycket som möjligt i livet och går sin egna väg.
Vad är det värsta som kan hända liksom. Att han ballar ur lite och hoppar på nån dokusåpa i stil med Paradise Hotel eller Cirkus Magaluf. 
Det är ju inte värre tillslag än vad vi växte upp med bortsett från de detaljerna att vi varken tjänade några pengar på fylleslagen eller att de dokumenterades och basunerades ut i media.

Jösses, nu blev jag plötsligt väldigt tacksam över att han just är hemkommen från ännu ett par timmar på skejten istället för att få hem en kopia av mig själv i den åldern.


12 år med rätt att döda


Må väl, ruffsa till håret och sjung en stund vettja!