söndag 20 mars 2016

Du är fortfarande vaken när jag kommer springandes genom åkern

Jag har just fyllt 13 år. Det är midnatt och sommar och daggen har lagt sig i det höga gräset längs stigen. Pappa Dicken och jag har varit på fest nere vid båtbryggan på landet och är på väg hem. Det är en promenad på ca 2 kilometer mellan festen och vår sommarstuga. Stigen har övergått till en dikeskant vid sidan av en åker. Stugan skymtas uppe på krönet och jag längtar efter att få sjunka ner i tältsängen i den lilla skrubben bakom köket där lillebrorsan ligger och snusar.
Farsan vinglar, rapar och svär men jag är för trött för att orka behålla fokus på honom och han hamnar på efterkälken.
Jag unnar mig att fantisera om att dansa med killen jag gillar på discot nästa vecka när jag hör hur han faller.
- Pappa hur gick det?
- ...
- Pappa! PAPPA. Res på dig!
Jag sliter och drar i Dicken men han kravlar runt på backen och fäktar med armarna utan att svara.
-Snälla, snälla pappa, stå upp! bedjar jag medan paniken bankar i bröstet. Men han har slocknat och ligger stilla kvar på rygg mitt i fältet.

Det lyser i fönstret på verandan och jag ser att du fortfarande är vaken när jag kommer springandes genom åkern.
Du ställer upp dörren just när jag tar språnget upp från stenplattorna mot huset.
-Det gick inte farmor, jag fick inte upp honom, han ligger kvar på åkern.
-Lilla vän. Lilla kära hjärtanes du. Låt honom ligga.

Det var i den stunden, när jag hörde din uppgivenhet, som jag förstod att Dicken inte bara var min pappa utan också ditt barn.

Nästa morgon gick du upp tidigt och gjorde varm choklad. Farsan låg och snarkade i soffan i vardagsrummet.
Vi gick upp och ut och började styra med det som skulle styras med.
Jag kan fortfarande se dig framför mig där du sitter på bergsknallen i bikini-top och utsvängda gröna byxor. Solen lyser i ditt kritvita hår och du lagar fiskenät med flinka fingrar.

Och där var vi, parallellt, bredvid och runt omkring vår älskade Dicken.


Pappa och farmor
När stugan var igenbommad för säsongen åkte vi hem till dig på lördagsmiddag. Din lägenhet var en tidsfrist. Inget ont kunde hända där, ingen fylla var tillåten och den regeln bröts aldrig.
Det luktade dillkött och bullar när vi klev in genom dörren. Farsan grälade vänligt på dig att potatisen var överkokt för att sedan ta dig i sin famn och viska "tack för maten lilla mamma". Vi bänkade oss framför TV´n med varsin speltalong och kollade på travet och när storvinsten kom skulle vi minsann resa till fjärran länder.
Jag drömmer mig fortfarande tillbaka till dessa härliga dagar och bär med mig känslan av att vara på en varm och trygg plats.

Jag saknar dig kära farmor Astrid.
Jag sa aldrig till dig hur mycket du betydde för mig och för det är jag så oerhört ledsen. Men vi var inte så mycket för att prata någon av oss då och jag hoppas att du visste det ändå, hur oändligt tacksam jag var över att få ha dig nära mig.

Jag tänker att det är konstigt egentligen. Att vi människor som nästan inte gör annat än kommunicerar dygnet runt på olika sätt ändå inte lyckas få ur oss det som verkligen betyder något. Att vi inte pratar om det som verkligen behöver pratas om, med och om dem vi verkligen bryr oss om.

En lärdom jag ådragit mig är att livet är på tok fört kort och vanskligt för att man ska hinna hålla käften om viktiga saker. Måhända är jag lite överkommunikativ ibland, eller okej rätt ofta, men jag vill inte låta känslor förbli osagda. Jag är heller inte rädd för vad folk kan ha att säga, det är endast det osagda som skrämmer mig.

Livet när det är som allra bäst, i hallonsnåren

Med det sagt. Våga välj kärlek över rädsla. Kommunicera mera och ring upp en fin gammal farmor, farfar, mormor eller morfar, och det med basta!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar