Lyckligt ovetandes om att titeln redan var uppfunnen skrattade brorsan och jag så vi kiknade åt föreställningen av pappa Dicken på skivomslaget där han låg förföriskt på en gräsmatta med sitt stora lejonhår i slitna jeans med öppen gylf och en akustisk gitarr över bringan och inget kändes omöjligt för sjunga det kunde han fan i mig göra och det gjorde han ofta.
Det var aldrig något tal om att man gjorde bäst i att skaffa sig ett vanligt kneg eller att man inte kunde göra vad som än föll en i smaken.
Det spelades alltid musik hemma hos farsan, oupphörligen och i en salig blandning. Han var en sann eklektiker och ur högtalarna dånade allt ifrån hederlig rock som Deep Purple, Gasoline, Def Leppard och Iron Maiden till Pavarotti, Jussi Björling och skramlig Peps Person progg . Volymen var hög eller högre som sig bör.
På kvällarna brukade vi kura upp oss i den svarta skinnsoffan allihop. Farsan låg halvfull på sidan med en unge bakom ryggen och en knävecken. Vi kollade på boxning, stryktipset och amerikans wrestling och grogglaset stod aldrig tomt på glasbordet framför. Ibland var det frågesport och farsan kunde trots imponerande berusning svaren på i princip alla frågor, under alla program vi någonsin såg. Vi satt förundrade och stolta medans han kungjorde att han minsann var ett oupptäckt geni och schlappsvansarna på tv var imbecilla idioter.
På helgen tog vi ett par repor med raggarbilen, en gräddfärgad Plymouth Barracuda (-67:a tror jag). Den hade röd skinnklädsel och ett himmelsfönster där bak men inga bilbälten. Det gick att fälla ner baksätet så fönstret och sätet blev till en magisk dubbelsäng. I den låg jag och beskådade en stjärnklar himmel under en raggarfestival i Norge medans fetlagda män med flottigt hår och skinnväst söp och beundrade varandras bilar utanför.
Jag låg och funderade över hur underligt livet var egentligen.
Jag var för ung eller för feg för att ha någon djupare dialog med min far kring hans leverne och drömmar men tillräckligt gammal för att förstå att han hade en stor begåvning som inte förvaltades. Jag upplevde det tidigt som att han var en man med många talanger men med ett sinnelag som inte gick att tygla.
Vad jag tagit med mig av den lite oortodoxa uppväxten är att inte ta mig själv, andra eller livet på så stort allvar hela tiden.
Jorden går inte under om man tar ut mjölkpaketet från en hylla ur kylskåpet och ställer tillbaka det på en annan och ibland bara måste man stanna upp och skråla på tondövas vis till en medryckande melodi eller ge en person en komplimang om dennes utomordentligt tjusiga klädsel eller tattuering eller vad det nu kan vara.
I dagens notoriskt noggranna och lätt skitnödiga samhälle vill jag verkligen försöka förmedla till mina barn att de ska våga ta ut svängarna lite, inte fastna i de mönster och tvång som är skapade av trygghetsnarkomanerna och de ångestdrivna lättkränkta karriäristerna , eller de imbecilla idioternas heller för den delen.
Men även om jag är lätt till sinnes är det något jag ibland saknar och suktar efter.
Jag saknar att ha en talang, jag skulle vilja leva lite mer utanför normen, jag skulle vilja vara en konstnär eller artist men kan varken måla eller sjunga.
Jag är bra på mycket men inte bäst på nått och det ligger en vag känsla och gror i mig att allt inte är uppnått ännu, att det måste finnas en nivå till på något vis. Något som jag inte upptäckt ännu, som finns precis utom räckhåll.
Förvisso tror jag inte att enbart en viss talang för något tar en människa hela vägen till Nirvana men det kanske underlättar att upptäcka att man har en fallenhet för något specifikt.
Jag är nog ganska lik min far på det sättet. Jag har en spretig energi som jag inte förvaltat utan låtit den fladdra hit och dit utan mål. Fast utan allt för mycket självdestruktiva inslag.
Men än finns tid att utforska mig själv och världen och jag väntar med spänning på vad framtiden kan komma att innehålla.
 |
| Theo i någon typ av luftburet trick |
Min son på snart 14-år säger att han vill bli skateboardproffs. Det är ju en toppenidé. Resa världen runt och åka skateboard. Tjäna pengar på sin passion.
Hur många kan säga att de gör det? Och han är duktig och sliter många timmar i veckan med åkandet.
Han är också en hejare på att sjunga och drömmer stundtals om att bli artist men ser för mycket hinder i utvecklingen av den talangen. Han vägrar nämligen att gå med i en kör. Det är tydligen detsamma som att begå social självstympning att sjunga i kör som tonårsgrabb. Han skulle hellre hugga sig själv i benet än att riskera att bli sedd i ett körsammanhang. Jag har försökt locka honom med att massa söta tjejer går i kören men han tycker inte han har tid med nån tjej. Han vill ju ha tid till sina intressen och hänga med kompisar. Jag behöver väl knappast tillägga att puberteten inte slagit till riktigt än.
Men hur fasen gör man för att uppmuntra honom till att satsa på någon av sina talanger och samtidigt tillse att han inte helt tappar verklighetsförankringen. Se till att tid finns att utöva sin passion men se till att han går ut gymnasiet med betyg som möjliggör vidare studier i händelse av att....?
Jag vill ju inte bli en nejsägare, det är den värsta typen av människa jag vet. Jag måste sluta noja, ska skärpa mig och helt enkelt se till att han testar på så mycket som möjligt i livet och går sin egna väg.
Vad är det värsta som kan hända liksom. Att han ballar ur lite och hoppar på nån dokusåpa i stil med Paradise Hotel eller Cirkus Magaluf.
Det är ju inte värre tillslag än vad vi växte upp med bortsett från de detaljerna att vi varken tjänade några pengar på fylleslagen eller att de dokumenterades och basunerades ut i media.
Jösses, nu blev jag plötsligt väldigt tacksam över att han just är hemkommen från ännu ett par timmar på skejten istället för att få hem en kopia av mig själv i den åldern.
 |
| 12 år med rätt att döda |
Må väl, ruffsa till håret och sjung en stund vettja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar