fredag 27 maj 2016

Då, när allt ska vara slut händer något med mig.

Peru. Del 1.

En högst anspråkslös grupp människor har samlats på ett café. Vi skippar kallpratet, det är ingen nöjesresa vi är ute på. Alla har nått som skaver och det är med förhoppning om att läka som vi sökt oss till ett healingcentra undangömt i den Peruanska djungeln.
I veckor har vi förberett våra kroppar genom att avstå från kaffe, alkohol, nikotin, processad mat, salt, kryddor, nikotin, eventuella läkemedelsbehandlingar och sex för att göra oss mottagliga inför medicinalväxternas kraft.
Under 12 dagar ska vi bo och behandlas tillsammans, eller i alla fall samtidigt.
Vi är alla västerlänningar som inte riktigt finner ro. Verkar sakna riktning eller motivation i vardagen och livet. Som har en frågeställning inombords men inte mod nog att följa dess svar. Alla med en gemensam känsla av utanförskap och på väg att duka under för "de andras" normer och regler. Vår rytm liknar inte majoritetens och med det kommer självtvivlet.
Utöver utmattning, ångest, depression och trauman har också fysiska åkommor som mag-tarm problem, eksem och smärtproblematik lett oss hemifrån för att prova lite mer okonventionella metoder att tillfriskna.
Det här är både första och sista chansen på något vis.

När jag stiger ur minibussen framför entrén till centrat möts jag av en påträngande växtlighet, färg och mättat syre. De första stegen leder mig längs vägen till vad som närmast kan beskrivas som en exotisk version av Edens lustgård och först efter en stunds andäktigt beundrande ser jag de beväpnade vakterna. De är här för att skydda egendomen från pirater.
Och oss själva ska det visa sig.




 
 Centrats schaman tillsammans med ägaren rekommenderar vilken typ av behandling man behöver.
I Peru anses alla växter som kommer från djungeln vara medicinalväxter och på tomten finns en planta för tillsynes allting. De som sänker feber, lugnar en orolig mage, dämpar inflammationer, lindrar hudsjukdomar och så finns de som de flesta kommer för att prova.
De som sägs ge dig visioner, vidga dina sinnen och vägleder till insikter om oss själva och vårt samspel med moder jord. Medicinerna i sig är intellektuella andeväsen "spirits" som ger varje person det den behöver.  På så vis skiljer sig allas upplevelser även om de har vissa likheter.

Då jag kommer från en uppväxt med missbruk avstår jag från de hallucinogena plantorna och håller mig till healing och självrannsakan.
Jag sätts på dieten Ajo Sacha. En slags detox som ska rena min kropp från gifter och öppna upp mina chakran.
Utöver en speciell kosthållning ska jag minimera kontakten med de övriga deltagarna och spendera tid till självreflektion eller skapande. Till och med läsning begränsas till 2 timmar per dag, istället får jag måla eller skriva.
Dieten passar mig bra för det gör det helt legitimt att bara resa mig upp och gå när någon talar i negativa tankebanor eller tar för stor plats. Hur skönt som helst.

Dagarna består av den tystnad som bara kan uppnås i frånvaron av klockor, teknisk apparatur, musik och överdriven social samvaro. Vi sover i enkla trähyddor och spenderar större delen av dagarna i de hängmattor som finns lite varstans på tomten. Mitt i trädgården finns en naturdamm där vi svalkar oss under de timmar då solen står som högst på himlen.



Vi äter frukost och lunch. Oftast serveras ingen middag då alla kvällstid antingen fastar eller deltar i olika helande ceremonier.
När det är dags att samlas till möte eller mat slår någon ur personalen på en trumma.
Långsamma dova ljud bryter våra introverta tillstånd och vi masar oss upp till huvudbyggnaden för att se vad som väntar.
Det är underbart.
Allt med vistelsen och lugnet hittills har fått min hjärna att svalna. Jag kan följa den tanke eller känsla som kommer till mig. Ingen direkt respons eller aktion behövs. Anledningen till varför jag kommit hit blir tydligare och det är både smärtsamt och befriande att erkänna för mig själv för här finns inget fördömande. Jag är lättad och tacksam.

Jag har kommit för min dotters skull, eller vår skull. För att jag älskar henne men är livrädd att inte kunna vägleda henne. Att hon ska rinna ur händerna på mig.
När jag var gravid var jag överlycklig till den dagen det visade sig att det var en flicka som låg inbäddad i min kropp. Lyckan byttes mot osäkerhet och oro. Tanken hade inte slagit mig att det kunde vara en tjej. Av någon anledning var jag helt säker på att jag bara skulle föda pojkar.
Min förstfödda är en son. Söner vet jag hur man tas med och älskar. Jag ville inte ha en flicka.
En tornado av ångest tog över allt logiskt tänkande. Jag regredierade rakt tillbaka till upplevelsen av de svek och känslor av övergivenhet jag upplevt som barn.

I de svåraste stunderna under graviditeten ville jag köra in en kniv i magen för att skära ut barnet. Den tanken. Den avskyvärda och mest förbjudna hade jag förpassat långt bak i minnesbanken fram tills jag ligger där i hängmattan. Men nu kan jag se sambandet mellan en bristande anknytning till min mamma under uppväxten och rädslan jag bar på. Först nu när minnet bubblar upp till ytan kan jag också släppa iväg det tillsammans med skammen och skavet och sorgen. Det känns som om kletiga partiklar lossnar från min hud och den kan andas igen.
Lyckligtvis födde jag Vilda ändå. Och från den sekund jag fick henne på mitt bröst var hon min och jag hade inga problem med att knyta an eller älska henne. Men hon provocerar och utmanar mig. Hon är stark, livskraftig, känslig och intuitiv. Hon är lik mig. Och jag, hennes mor, som ska vara hennes viktigaste kvinnliga förebild och referens måste lära mig hur jag ska leda just henne. Vilket börjar med mig själv.

På kvällarna när mörkret har sänkt sig över djungeln navigerar vi oss fram till Malokan, den byggnad där ceremonierna hålls, med hjälp av små ficklampor.

Utsidan av vår Maloka

Insidan av Malokan

Respektive persons helande dryck intas framme vid ett altare och sen ligger vi utspridda på madrasser längs väggarna. Schamanen ömsom sitter ömsom går runt i den kolsvarta lokalen samtidigt som han visslar, sjunger och mässar sina Ikaros-sånger och böner. Intensiteten ökas successivt och han går djupt in i sig själv för att hitta energin att läka oss.
När han står över mitt huvud och sjunger samtidigt som han rasslar med en skallra känner jag hur värme kommer böljande emot mig och fastän jag blundar ser jag ett vitt ljus sprida sig bakom mina axlar och det bränner som eld över mitt ansikte. Håren på kroppen ställer sig upp och det verkar som om någon slags energi strävar från min kropp upp och ut genom huvudet.
Så snart han går vidare till nästa person tappar jag mitt meditativa tillstånd och känner istället någons gråt, kvidanden, mumlanden, glädje, sorg, lättnad och oro. Alla kräks i omgångar och sköter sitt fast ändå tillsammans på något vis. Jag mår illa men spyhinken förblir tom.

Efter 4 timmar tystnar mässandet och shamanen deklarerar att kvällens ceremoni är avslutad men alla ligger kvar i efterdyningarna av sina upplevelser.
Då, när allt ska vara slut händer något med mig.
Hela kroppen börjar skaka i konvulsioner och inte ens med hjälp av all viljekraft jag besitter lyckas jag sansa mig. Jag drabbas av en skoningslös känsla av att vara övergiven. Men det finns inget annat att göra än att ligga där och stå ut.
När morgonen kommer går vi på vingliga ben till våra små krypin för ett par timmars sömn innan frukost och gruppmöte.
Under mötena berättar var och en vad vi upplevt under natten och de flesta har överhängande positiva, lärorika upplevelser. Någon har känt sig älskad, någon har insett sin egen del i konflikter, någon har hittat sin röst och nyfikenhet på livet.
Jag erkänner mig vara lite besviken. Det känns lite snopet att ha rest bortanför ekvatorn för att ligga och skaka av ångest men jag försöker att inte fästa för stor vikt vid det. Samtliga kvällars ceremonier fortlöper på precis samma sätt. Jag skakar av olika känslor som utan sammanhang fladdrar genom mig. Jag känner mig svag och fumlig i kroppen men helt klar i skallen. Är glad när natten blir till dag igen och sinnesron åter infinner sig.

Min upplevelse och resa verkar skilja sig markant från de övrigas och jag undrar om jag antingen är mer illa däran än dem eller inte så illa däran som jag trott?


Nu tar jag helg!
Jag har precis likt en äkta hjältinna cyklat ikapp glassbilen och räddat fredagsmyset.
Det köptes supergoda smoothieglassar utan laktos eller tillsatt socker. Mums.

Önskar alla läsare precis det de känner sig vara i behov av .


Återkommer med del 2, och 3 inom kort.