söndag 13 november 2016

Och bakåt. Bakåt ligger en annan känsla av vanmakt

Vi tar oss hela vägen från morsan till dig själva nu. Jag är skranglig och anemisk på 14-åriga tjejers vis medans brorsan fortfarande har runda kinder och tjockt blankt hår. Under två timmar av tystnad skiftas personligheter och roller. Från mamma till pappa, från morsan till farsan, till Dicken, till ruset och bruset. Både hållning och språk förändras sakteligen ju närmre vi kommer det ena eller det andra.
Först buss till tågstationen, sen pendeltåg mellan Linköping och Norrköping och slutligen spårvagn till Klockaretorpets allra sista hållplats.

Den lilla tvårumslägenheten ligger en trappa upp på hörnet i en ljusblåmålad radhuslänga. Från ytterdörren löper en hall rakt fram. Toalett med badkar och tvättmaskin finns direkt till höger. Fortsatt framåt övergår hallen i en 4-vägskorsning. Till höger ligger det enda sovrummet, till vänster öppnar sig vardagsrummet. Rakt fram ligger köket som egentligen bara är en lång gång i vänstervinkel vilken övergår i en öppen planlösning där matbordsplatsen sitter ihop med vardagsrummet. Och bakåt. Bakåt ligger en annan känsla av vanmakt.

Det luktar välbekant av damm och hembränt när jag kliver in genom ytterdörren med lillebrorsan i släptåg. Jag hör hur du spolar på toaletten när vi sparkar av skorna i hallen och fortsätter in i vardagsrummet.
Lägenheten är spartanskt möblerad på ungkarlars vis. I vardagsrummet finns två svarta skinnsoffor, ett rökfärgat glasbord och en furubokhylla av enklaste modell. Tvn står placerad i en lucka och ovanpå står dina högst uppskattade ägodelar, skivspelaren, cd-spelaren, förstärkaren och ett par sjuhelvetes högtalare.

Under årets ljusa energirika månader har vi vältrat oss i vällust. I skärgården har sommarstugans dörr stått på vid gavel. Vi har fiskat med spö, kastat oss från bryggan ner i det silvriga vattnet och släckt vår törst med hallon från kalhygget. Du har spänt upp din fjäderskrud för alla sommarfruntimmer och de kuttrade när du lyfte upp oss på raka armar. Du var brunbränd, full och fräknig och lockarna i ditt röda hår fjädrade kring axlarna när du klev fram genom dagarna så det dammade i gruset. Du var våran galenpanna. Vår kärlek. Våra känslor. Vi var ett.
Vi lät oss förföras. När du brast skyddade och bar vi dig. Och vi orkade.
Men nu är det höst och du ser suddig och sömnig ut när du kommer från muggen och hälsar oss välkomna. Soffan släpper ifrån sig ett pysande ljud när du dunsar ner. Det är som om muskelkraften sviker dig så du flyter ut över soffan snarare än sitter i den. Ögonen är blaskiga och du är doftlös.
Lantstället är igenbommat och depressionen väntar med sina strypande händer på att få fatt i dig. I oss. För vi är inga egna ännu.

I denna vår lilla fyrkantiga tvårummare är myrstigar är upptrampade i tarkettgolvet. Från soffan ut i köket, till toan och tillbaka igen släpar vi våra fötter när sommarens mani har lämnat oss.
Med den känsla och lojalitet endast barn besitter läser vi av dig, bäddar vi ner dig, vaktar vi dig, skyddar och bär vi dig. Orkar vi. Min bror och jag.



Jag har burit de vuxna i min familj. Hanterat alla deras brister. Stått ut med konsekvenserna av deras dåliga val och omdömeslösa leverne. Där de valt att inte se har jag funnits. I tystnaden jag skapat för att inte såra eller störa. Med barnets villkorslösa kärlek har jag sörjt och saknat.

På fars dag är jag ändå tacksam för sommarens stunder av vällust