torsdag 29 juni 2017

Vi träffades på Rättspsyk i Vadstena

Jag pluggar på sjuksköterskeprogrammet och har just blivit tilldelad terminens praktikplats. Fem veckor på Rättspsyk i Vadstena. Intressant och kul placering. Jag ser verkligen fram emot ett avbrott i den monotona studentvardagen som mestadels består av att sitta på vattniga föreläsningar med semi-inspirerande föreläsare. Är ändå lite lätt oroad över hur jag ska lösa logistiken med sonens barnomsorg under veckorna och helgerna då praktiken innefattar kvällsjobb och jag är ensam. Eller ensam är jag inte. Sonen har en förträfflig far och mormor och allehanda hjälpredor. Det är nog mer det dåliga samvetet som gnager. Det att jag ska vara borta från honom mer än vad jag redan är. När jag valde bort livet med hans pappa så förlorade jag ju samtidigt halva livet med honom. Halva livet. Varannan vecka i skam och saknad. Hur jag än vrider och vänder på saken så har jag ingen vettig ursäkt till varför jag berövade ett barn hans kärnfamilj. Jag fick spelet helt enkelt och en hel rad människor drogs oskyldiga in eländet. Det är bara att tugga i sig. Men jag kunde inte bättre än så just då.
Och livet traskar på sin gilla gång ändå och nu har redan fem hela terminer på en utbildning passerat och det är bara slutspurten kvar. Snart har jag en bra grund och kan försörja både mig och sonen. Som folk ska.


Jag får lov att låna mammas mans Volvo så jag lättare kan ta mig till och från Vadstena som ändå ligger dryga 7 mil bort enkel resa. Blotta tanken på att släpa upp en liten varm kropp från sängen och hasta iväg till dagis innan kl. 06 om mornarna får mig att må illa så jag är oändligt tacksam över tillgången till fordon. Det kommer ordna sig.


Ett par dagar innan första avfärden till Rättspsyk ringer ett okänt nummer på min mobil. Jag svarar med mammatrött röst och blir förvånad när jag hör en klasskamrat glatt presentera sig som Fredrik i andra sidan luren. Fredrik, Fredrik? vem fan är Fredrik funderar jag runt, runt mot tomma väggar i skallen medans vederbörande i rask takt förklarar att han ska göra praktik samtidigt som mig och undrar om vi möjligen kan arrangera någon slags samåkning?
Visst, visst svarar jag och förklarar att han kan åka med mig om han bara ger mig adressen han vill bli upplockad på. Vi avhandlar diverse artigheter och under samtalet får jag en konstig intuitiv känsla att något kommer att hända mellan oss. En lätt bubblande känsla kittlar i bröstet när vi lägger på.
Jag hoppade in i klassen under termin 4 efter att ha kombinerat en episod av hjärnsmälta med studieuppehåll så jag känner inte till alla studiekamrater så väl. Kanske är jag inte heller den mest uppmärksamma på min omgivning. Jag har liksom nog med mig själv.


Kvällen fortskrider med att bada barn och laga mat och rätt var det är så kommer jag plötsligt på vem Fredrik är. Åh nej. Inte han. Jag skrattar lätt åt min inbillade intuitiva känsla av en potentiell romans. Tänk vad lite torka och kärlekstörst kan sätta griller i huvudet på en. Den killen är inte min typ. Inte alls. Oj oj oj. Han har stora vita tänder och pojkbandsfrisyr. En sån som klappar flickorna i baken och leker "killen hela dan". Fotbollsspelare är han visst också. Värsta typen. Lägger sig väl och rullar på backen med armarna om ena knät vid minsta motgång. Nej du. Men det är ju bra att kunna dela pengarna för soppan med någon.



Solig promenad med skeptisk man




Fortsättning följer......

torsdag 22 juni 2017

Släck din törst med mitt oskyldiga barnasinne

Här kommer en dikt som beskriver hur jag mådde i mitt medberoende som barn. Hur jag tänkte kring relationen jag hade till min alkoholiserade pappa.

Var så god...
Ta min nyfikenhet och kraft.
Bruka min välvilja och längtan.
Släck din törst med mitt oskyldiga barnasinne
Fördunkla mig och lämna mig i en självuppfyllande förtvivlan.

Midsommar är gräslukt, blommor i håret och sorg i bröstet. Högtiden då vuxna beter sig som barn och ansvarskänslan ligger långt ner i magen under nubbe och sill. Högljudda och gapiga stapplar de omkring på lantstället och kastar uppslupna blickar på grannen. Kubb är en förtäckt smekning på baken. Kom och sitt i mitt knä lilla stumpan. Närmar sig det förbjudna. Skiter i konsekvenserna. Trevande och äckligt. Någon tar till nävarna. De små är de tappra. De om inte syns. Som snällt går och lägger sig och håller andan när mamma nattar med spritandedräkt.
Gud som haver barnen kär, snälla gör så att mamma och pappa inte blir sjuka och dör. Jag lovar att aldrig bråka mer. Amen.

Trots att min pappa dog för 15 år sedan och att jag är fullvuxen nu så blir jag fortfarande orolig när jag står inför årets alla suparhelger.

Glad midsommar allihopa!
Önskar Er en dag full av skratt och värme.

onsdag 14 juni 2017

En förminskad en förmer

Lägenheten där jag påbörjade mitt liv var liten och full av tvivel. Så som jag också skulle komma att bli.
Jag var inte ens tilltänkt egentligen. Men trots att jag inte var planerad så var jag efterlängtad säger du nu. Du tänkte att det skulle förmå honom att sluta dricka. Att se mig. Och jag lyssnade till er besvikelse och kisade genom ogenomträngligheten.
För det var aldrig något speciellt med mig. Jag kom på tvären redan från start. Låg i magen med rumpan först och fick lyftas ut med ett akut kejsarsnitt. Lämnade din kropp med ett stort ärr som löpte tvärs över magen.
Smal, tidigt född och helt gul i skinnet var jag. Jag fick ligga under en särskild ljuslampa för att det skulle bli lite fason på mig. Det blev bättre med huden men i övrigt var jag inte mycket att hoppas på. Inget hår hade jag på flera år. Du berättar att de som såg mig sittandes i vagnen trodde jag var en pojke.
- Åh vilken söt liten grabb, lät tillropen. Du orkade inte protestera. Bättre en söt pojke än en ful flicka. En unge med stora bruna ögon men utan magi. Nykterheten uteblev. Vi var omkring varandra men aldrig inuti.
Du var den som drömde dig bort men aldrig prata och han pratade utan slut och slöt sig. Jag var den som gled mellan glaciärer.

Sen kom Kaj. Pojken. Han var planerad minsann. Åh vilket ståhej det var om honom. Ni lutade er ner över vaggan och kivades om hans gunst.
-Förlåt men är han inte väldigt lik mig säger farfar på BB.
Stor och kraftfull med svart hår och buskiga ögonbryn redan från födseln. Förundran var född. Det var så märkvärdigt med Kaj. Och jag drabbades av den stora svartsjukan.

Jag var fem år och hade just lärt mig att läsa och skriva. Själv. Det hade varit svårt. Jag hade suttit mittemot de skrivande och observerat, härmat. Gjort till mitt eget. Då jag var vänsterhänt blev alla bokstäver spegelvända till en början. Fast nu äntligen fick jag det rätt. Med uppdämd glädje väntade och längtade jag efter att få höra att det var något alldeles särskilt med mig. Men min längtan var förgäves och i samma takt som min bror utvecklades inåtvecklades jag. Allt jag sade eller skrev blev skevt och fult. Jag blev förtvivlad. Ville krypa upp, tillbaka, regrediera och ockupera men det fanns ingen plats för mig.
Jag var trulig och egensinnig. En förminskad en förmer. Du ville ha en unge som sitter stadigt i knät och gör som man säger. Inte en som ser.

Min dotter och brorsson

Självförakt växer i ensamhet medans svartsjuka bara kan leva där kärlek bor. Så dömdes jag att bli den som älskar genom allt men aldrig kan känna sig älskad.










onsdag 7 juni 2017

Två campingfavoriter i Östergötland. Kolla in våra finaste foton

Förra året fick jag för mig att köpa en husbil. Fråga mig inte varifrån idén kom för jag har aldrig varit särskilt bekväm med att vistas bland människor inträngd på en liten yta. Nu gällde det ju inte vilka människor som helst utan min kära familj, men ändå. Så med bristande impulskontroll och stor entusiasm över min nykläckta plan fick jag med mig maken och ungarna i jakten på de kommande somrarnas rullande semesterparadis. Vi ville göra det så enkelt för oss som möjligt och ha en husbil som inte krävde re-modulering dvs ombäddning varje natt varpå vårt urval smalnades av något. Efter bara någon veckas letande föll vi pladask för en Fiat Bürsner med två dubbelsängar varav den ena finns på ett sk loft ovanför förarhytten och den andra längst bak i bilen. Hon har en fräsch interiör med kyl, frys, Micro och till och med en toalett med duschkabin.
Efter lite enträget prutande var hon vår och lyckan total. Att bli med husbil är det bästa vi gjort.
Mi corason, fricampar på okänd mark
Idag tänkte jag bjuda på några fina bilder av mina favoritcampingar hittintills i Östergötland.

Nr 1. Stegeborg.
Här hade min farmor och pappa sommarstuga när jag var barn så jag återvänder lätt hit. Att få visa maken och barnen dessa omgivningar var härligt och vemodigt på samma gång. Campingen ligger precis invid vattnet Slätbaken. Det finns flera vandringsleder, grottor och utsiktsplatser i närheten så lämpar sig särskilt för Er som gillar naturupplevelser.
Utsikt från berget. Färgan och Stegeborgsfästning

Andaktsberget. Ni ser campingen i vänstra hörnet.

Vandring, blåbärsplockning och upptäckt av grotta

Uppklädd för glass i kiosken
 Härligt va :)

Nr 2. Mårängens camping och bad i Skärblacka.

Hit hittade vi av en slump igår. Vi tog en spontantripp för att fira vårt vackra lands nationaldag. Innan vi visste ordet av hade vi styrk kosan mot Skärblacka. Här har min mamma bott så kanske var det något i mitt dna som drog mig mot platsen. Campingen låg vackert invid en sjö och hade flera badstränder, klippbad, bryggbad, motionsspår och rastplatser för en fikapaus.
Stranden

Badplats med sol och brygga

Klippbad

Ytterligare ett klippbad

Ok Denselns 3,5 km elljusspår

Fikapaus med chokladbollar och fin utsikt
Att vara tillsammans i naturen, utan tv (mobil endast för foton och nödsamtal) och andra störande element är helt fantastiskt. Vi rör oss, spelar spel, glömmer bort tiden, sitter med fötterna på bordet, pratar, knör ihop oss och verkligen bara är. Helt okonstlat och nära. Vi är som lyckligast när vi är på rull, fria, i vårt mobila hem.

Önskar Er alla en härlig vecka!