Jag förlåter och förgås

Vår första tid tillsammans är fysisk och kraftfull. Snabba andetag under spänd hud. Jag brottar ner dig och berusar mig med din närhet. Du ber mig att aldrig förändras. Olikheterna lockar. I början. Tills den dag då allt det du har attraherats av hos mig blir det som skrämmer dig.

Din skiftning är subtil och bara mellan oss. Du driver in mig i en mall som inte är jag. Får mig att tro att jag är den med flest brister. Den aviga, slarvern, den överkänsliga. Ovärdig dig som är ovärderlig. Så som pojkar är. Fostrade till ofelbara och fria från skuld.
Jag gör det enda jag känner till och anpassar mig. Varje gång jag kliver innanför våra dörrar försöker jag se med dina ögon, rädd att göra fel eller stöka till för du är så lättstörd.  Lägenheten krymper till ditt herravälde. Jag försöker vara lyhörd men förstår inte systemen. Det är märkligt hur det bara är ditt sätt som är det rätta. Får inte skratta för högt så jag gråter med rännilar längs mina lemmar. Förut kunde jag charma dig med min energi och spontanitet. Nu tycker du jag är gapig och vårdslös. Tanklös och utan taktkänsla krymper jag. Uppbådar all min energi för att minimera konfliktytorna. För att lindra din oro, ditt kontrollbehov. Men jag lyckas aldrig fullt ut. Du hittar alltid något värt att anmärka på. Hånfull när jag säger ifrån. Reducerar mig. Ändå vill jag så gärna röra vid dig, andas in din doft och börja om.

Du föder av mig och jag böjer mig tills jag brister i alla sömmar och rinner ut som en missprydande fläck på golvet. En olycka. Ett missöde. En ständig påminnelse om hon som sprack. Som inte höll ihop det riktigt.

Så vänder jag mig inåt och vilar ifrån dig. Och när jag återfår min talan tar jag över. Du har inte en chans när jag väl tar ton. Du är en övergödd pojke med magert språk och jag är svältfödd men vältalig. Jag ger dig inget utrymme. Låter dig få känna min kraft. Jag är den farligaste du någonsin haft så nära inpå. Du viker undan med blicken för jag har våldet i mig och använder det. Plockar isär dig tills du står helt utan skydd. Först då förstår du. Men med rörelsen som startat i dig blir jag stel. Jag stänger av och i kylan efter mig lovar du bättring och bot. Och jag vill läka oss så jag förlåter och förgås.

Ta hand om varandra.

Ny header

Hur svårt ska det vara! Jag är så kass på teknik. Datorer med alla dessa program, TV-apparater, stereoanläggningar. Satans påfund är de, jag begriper mig inte på dem. Dessvärre är jag fullkomligt beroende av att kunna använda dessa magiska maskiner ibland. Men jag skulle behöva en ständigt närvarande stödperson.  Om barnen tex. har spelat X-box och inte bytt source på TV´n så kan jag inte se på burken utan får snällt vänta tills någon vänlig själ kan fippla rätt på dosorna. Som av någon outgrundlig anledning ser PRECIS likadana ut allihopa!? Samma visa i bilen. Är ingen radiokanal inrattad (eller nån lämnat P4 på) så är det brus eller monotont babbel som gäller tills någon behagar byta kanal igen för jag lyckas inte få in ett sabla skit. Frustrerande. Känner mig som ömsom kärring ömsom galenpanna som frenetiskt trycker och vrider på alla knappar jag kommer åt men bara gör allting värre såklart.
Kanske är jag obildbar på teknikfronten, eller så har jag bara varit lat och bra på att delegera bort alla moment i vardagen som innefattar något tekniskt kunnande. Skitsamma! Jag testar mig fram och lyckas ibland men misslyckas fortfarande en hel del. Som just i stunden.
För några månader sedan var jag och plåtades lite hos fotograf Filip Leo på Studiojätteliten
Det första fotot vi tog, en helt slumpmässigt tagen "testbild" för att ställa in ljuset, blev så fin att jag bestämt mig för att använda den som min nya header här i bloggen. Men nu när jag väl fått tummen ur och ska lägga in den så får jag inte till formatet. I mobilversionen av bloggen ser den ut som den ska men när jag tar upp bloggen på datorn så är fotot så stort att bara ett litet hörn av bilden kommer med. Men det finns större bekymmer än så såklart. Jag får ta och kalla in experthjälp någon dag snart. Tur jag har vänner som är långt mer begåvade än jag.

Lägger in bilden här och hoppas att Ni också gillar den.

Önskar Er en fin kväll.

Vi tar en smygöl

Vi står parkerade med husbilen bakom en vacker gammal tegelbyggnad bredvid Södra promenaden i Norrköping. Den är hög med stora vita fönster ända från marknivå och har en massiv trädörr på ena kortsidan. Det verkar som om den används som skola i dagsläget.
Jag sitter med fötterna på bordet och läppjar på ett glas rött vin. Väntar på att regnet ska avta så vi kan ge oss ut och ner på stan för att hitta någonstans att käka middag. Genom ena fönstret ser jag hur en man på cykel rullar in på gräsplätten bakom skolan, mitt framför där vi står. Han får snart sällskap av två kompanjoner till fots. De skakar hand och sätter sig i ett av de stora fönstrena, pressar ryggarna mot byggnaden för att söka skydd mot vätan. Det forslars upp ett par bira ur bekanta påsar och det skålas, pratas och skrattas. Dom är lumpna och väderbitna. Tydligt märkta av år av missbruk med slokande kroppshållning och magert brunt skinn. Som de är som måste söka gemenskap utomhus. På platser vi helst inte går förbi. Och gör vi det beklagar vi oss genom sammanbitna tänder över packet som sitter där och förpestar våra fina naturområden. Jag gör det också. Sen känner jag det dova illamåendet rulla in. Skammen. Ser farsan och mig själv sitta där. Det är inte så värst länge sedan egentligen men jag har gjort mycket för att förtränga vart jag kommer ifrån. Alkoholen och drogerna som fick en hel familj på flykt. Olusten och rörelsen som lever kvar inombords genom generationer.




Jag tycker de ser bekanta ut och det känns hemtamt att betrakta dem såhär lite på avstånd. Jag undrar vad de pratar om? En utav dem gestikulerar så vilt att han spiller ut en del av ölen och när han upptäcker det är han snabbt vid burköppningen och sörplar i sig utav skummet. Sen pekar han mot vår husbil, ställer sig upp och kisar med ögonen. Går lite fram och tillbaka och beskådar den. Jag är osäker på om han ser att vi sitter därinne.

Inte i husbilen men väl med fötterna på bordet

-Det var väl själva faan, svär min man. Typiskt. Ska vi flytta på oss? Det här känns ju inte som en bra plats att stå på helt plötsligt. Helevete också!
-Va?  Nja, nej det är väl inte idealiskt kanske men dra inga förhastade slutsatser nu. Det behöver väl inte vara så farligt. Vi får väl gå ut och snacka lite med dem. Hundarna måste ändå rastas innan vi drar.
Vi kopplar våra två små hundar och kliver ut.



-Hej! Ursäkta om vi stör, säger mannen som just spanat in vårt mobila hem. Han säger det med uppriktighet i rösten. Lite trevande. Som en som är van att ursäkta sig för sin uppenbarelse. Som vet att han inte är uppskattad av så många. Det är därför de satt sig bakom byggnaden, avskilda och lite i skydd. Han vet att personer som min man tror att de ska stjäla, förstöra och ställa till djävulsskap vart än de går. Det har han förvisso gjort ibland också men mest för att det blir en självuppfyllande profetia tillslut. Om ingen tror en om något så slutar man anstränga sig. Men han har viss heder kvar. De som behandlar honom med respekt ska han återgälda, men de uppblåsta typerna har han inte mycket till övers för. En sån mular han gärna till om det behövs. Han kan allt se skillnad på folk och folk.
-Hej! Nej det är ingen fara, svara jag.
-Vi tar bara en smygöl innan matchen. IFK spelar ikväll.
Så är isen bruten. Min man och gubbarna börjar omgående prata fotboll. Jag slutar lyssna och känner in, strosar runt en bit ifrån och låter hundarna kissa in sitt nya revir. Makens axlar sjunker ner något. Det finns ingen anledning att känna oro.
-Schysst kärra Ni har säger mannen när jag återvänt.
-Tack. Ja vi gillar den.
Vi småsurrar lite om frihetskänslan, enkelheten och drömmar och alla är rörande överens om att husbilslivet verkar väldigt trivsamt.
-Vi är bara på besök över natten och ska gå ner till stan om en stund. Törs vi stå här?
-Ja för fan. Vi ska vakta den åt Er. Ni verkar vara jävligt fina människor. Jag ser det. Men hundarna då? Har dom mat och vatten?
-Jaja, jag lovar. Och vi är inte borta länge.

Vi tar i hand på det. Han fattar min ena hand med båda sina och klämmer till lite. Inte hårt, bara tillräckligt för att jag ska förstå.

Staden där jag är född och uppvuxen.